Jag hade återbesök hos kiropraktorn idag och det resulterade i en dubbelbehandling + ett återbesök i morgon. Min nacke har fått spatt igen och börjat krångla, yrselen och svagheten sen i höstas är åter. Behöver jag ens säga att det suger? Men jag är glad att jag har min kontakt där, Fredrik gör ett grymt jobb - tack.
Pratade med en dam i väntrummet med exakt samma problem. En gammal whiplash som gav utlopp i svaghet, smärta, yrsel och huvudvärk. Hon hade haft sina symptom till och från under drygt 15 år. Jag jublade inte med den informationen rikare, hoppas hoppas hoppas min nacke en dag bestämmer sig för att sammarbeta igen.
Jag känner mig så motarbetad, motarbetad utav högre makter. Varför alltid jag? Jag kommer knappt ihåg den dagen då jag var helt utan smärta. Då kroppen kändes pigg och jag inte behövde låtsas att allting var bra. Det var i nian det - samma dag som balen var. Nu har snart hela gymnasiet passerat och jag varje dag har vaknat och haft ont någonstans. Tre år av motgång, tårar som har runnit och jag har fått ge upp drömmar ofrivilligt. Tre år av en inre kamp som aldrig verkar att ta slut. Tre år av uppförsbacke, en backe som jag flera gånger har sett krönet på men blivit lurad, en ny skada har gjort entré.
Min absolut högsta dröm nu är att kunna göra precis vad jag vill utan att hindras utav min kropp. Ska det verkligen vara en artonårings högsta dröm?
Kommentera