Att i torsdags (för en vecka sedan) vakna upp med en svullen hals och noll röst och tvingas ringa ansvariga för GIF-lägret och säga att jag inte kunde följa med som tränare till att sitta i soffan på Idre Fjäll mitt ibland fantastiska ungdomar. Ha två tjejer lutandes mot varsin av mina axlar. Spela kort med killar mitt i målbrottet och andas in en godisodör a la lägeranda. Livet kan ta vändningar fort alltså. Svullnaden i halsen gick ner efter lite kortison mot allergireaktionen och iväg kom jag. Jag fick chansen att ansluta till lägret senare. Lycka.
Att få träna och umgås med dessa fantastiska människor gjorde drygt 10h i bil för bara tre skidpass på snö mer än värt. Jag älskar läger. Jag älskar gemenskapen. Jag älskar skratten. Jag älskar de spontana citaten. Jag älskar hyssen.
Kan kanske verka lite egoistiskt om jag säger att jag gjorde denna resa mycket för mig själv, för jag vet hur mycket barnen ger tillbaka, men nu ska jag försöka förklara mig. Jag ger dem och dem ger mig, svårare än så är inte ekvtionen. När folk frågar mig hur jag får motivation att ideellt agera tränare/instruktör osv är svaret för mig enkelt. Det är gruppen som är min motivation, att se dem brinna för samma sak som ja gör, att få se dem utvecklas, att få vara med på deras resa, att få vara en liten byggsten mot en bättre teknik/hälsosammare liv/glädjespridning/välmående osv osv räcker gott och väl som motivation för mig. Inga blombuketter eller biobiljetter i världen kan ens vara i närheten av den tacksamhet, uppskattning och glädje jag får tillbaka direkt från ungdomarna själva.
Jag delar ett citat från lägret:
"Nej använd inte vatten, det blir så blött. Smält snö i stället."
"Nej använd inte vatten, det blir så blött. Smält snö i stället."
Kommentera