Ibland finns det så mycket man vill skriva men hur man än vänder och vrider på det hela så vet man inte i vilken ände som man ska börja. Om en månad har jag lämnat tonåren, de åren som är de värsta i mångas liv. Så även i mitt fall. Men som det sägs så ska man ju alltid sluta på topp och det gör jag, i välmående och på upplevelseskalan. Men jag börjar även min nya "fas" på topp, snacka om jackpot. 

När detta inlägg publiceras befinner jag mig i ingenting, i en "skog" någonstans mellan Auckland och Taupo och ska snart göra en cykeltur med en underbar vän. På ett halvår så har jag fått en andra halva, en halva som jag saknar fast det knappt gått ett dygn sedan vi sågs. Uppstår det en helg vi inte kommer att ses, jo men då ser vi till att ses i veckan. Livet är så kosntigt, henne saknar jag medan er i Sverige er saknar jag inte, er längtar jag efter. Vet inte vad det beror på, men jag skyller på kroppens försvarsmekanismer. 

För även fast jag vet att min 20årsdag om en månad inte kommer att firas som den skulle ha gjorts i Sverige - hemmalagad trerättersmiddag á la Frida med alla mina vänner - så kommer jag att göra min 20årsdag till något speciellt ändå, till något jag kommer att minnas länge. Surfing, flygplansstyrning, vandring över harbour bridge, strandmys, paragliding osv. Jag kommer att komma på något och med Jessika vid min sida kan inget gå fel. 

För sex månader sedan jobbade jag min sista dag på kollot och styrde kosan tillsammans med pappa mot västkusten för att säga hejdå till bror min. Kan ni förstå att det har passerat sex månader sedan vi käkade räkfrossa på bryggan i Grebbestad? Och i går när jag jobbade min första dag efter semestern slog det mig att om fem månader så jobbar jag min sista dag i familjen, fredagen den 13 juni – samma dag som studenten äger rum i Örebro. (Att Australien sedan väntar känns bara gott i hjärtat). Att min familj dessutom kommer att landa i detta fantastiska land i mitten av marsmånad känns ännu bättre, ska bli en ära att få dela med mig av denna skatt till dem som är mig närmast.

 Om sex månader vad gör jag då? Förhoppningsvis sitter jag på samma restaurang i Grebbestad och frossar i räkor, med aioli och färska baguetter. Vad som väntar runt hörnet, när hösten kommer – DET åter står att se. Att leva i nuet är det bästa valet ajg har gjort