Idag hände något som jag inte trodde någonsin skulle kunna hända. Jag stod i kön i mataffären, kön var lång och mitt tålamod var väl inte det längsta då det enda som skulle inhandlas var en kött-termometer åt mamma... Jag ställde mig i den ena kön, den som jag trodde skulle gå fortast. När det är min tur att lägga upp varan på bandet kommer en dam i kanske 60års ålder och hennes dotter (30år) och tränger sig in framför mig. Jag ursäktar mig och påpekar att det faktiskt var en kö. De förklarar att de stått i kön brevid men att det tog för lång tid och att de då hade tillåtelse att byta. Jag ursäktar mig igen och påpekar att vi alla stått i kö länge och att man antingen får hålla sig till sin kö eller ställa sig sist i en annan. Hon muttrade någonting tillbaka på norska och sedan kastade upp varorna på bandet. Kunden bakom mig blev förvånad hon med och ifrågasatte beteendet hos de som trängde sig men fick endast en vänd rygg till svar. 
 
För att citera Amanda "Det är synd om sådana människor. Det är tragiskt att det finns människor som inte förstår bättre" Jag hoppas innerligt att både mamma och dotter insåg hur dumt hela situationen blev och att de nästa gång snällt står kvar i sin kö och tiger. Allas tur kommer, förr eller senare. Fast har man nu så brottom (och är lite bättre än alla andra) så kan man väl i alla fall fråga om det är okej att tränga sig i kön. För jag lovar, det kommer inte att gå någon obemärkt förbi.
Livet rullar på. Jag älskar verkligen mitt jobb. Jo men visst efter 8h 4dagar i raken endast sittande i kassan så blir det lite drygt men fortfarande så ger det mig tillbaka så mycket mer. Snart är sommaren över. Om mindre än två veckor tar sommarschemat slut. Vad som händer sen vet jag inte. Jag har inte sökt ett enda jobb i Örebro så det är en lååång uppförsbacke. Jag har sökt om förlängning här, men det har jag inte fått svar på än. Så vad som händer i mitt liv om en månad är en stor fråga, det enda säkra är i alla fall att det blir en förändring till den drömvärld jag lever i just nu.
 
Lärare eller sjukgymnast? Frågan är. Mitt mål är att hjälpa människor, helst i situationer de inte klarar av att lösa själva. Jag har funderat på socionom men funderat på om jag är tillräckligt stark för det. Ungas psykiska ohälsa, som är ett stort samhällsproblem och något som jag själv fått se på nära håll, är något som jag verkligen skulle tänka mig att jobba med i framtiden. Men frågan är än en gång, är jag tillräckligt stark?
 
Idag styr vi mot Liseberg, det blir en dag långt i från det vanliga i alla fall. En dag utan att behöva tänka, en dag att umgås med fint folk, skratta och bara ha det allmänt gött. 
 
Härom dagen så cyklade jag tidigare till jobbet för att hinna ha lite egentid på en klippa efter vägen. Sådant är inte bara bra för brännan utan framför allt för själen. Jag brottades lite med demoner, fick en chans att tänka till ljudet utav vågor som skvalpade in mot klippväggen. Jag fick än en gång att refleketera om året som passerat, om vem jag är idag och vart jag befinner mig i höst. Året som passerade är över, det stärkte mig massor. Jag fick ett andrum i från mina demoner, som är tillbaka nu fast i en annan grad, på ett annat sätt. Året som passerade gav mig styrka att våga tro mer på mig själv, och framför allt att visa det för andra. Att våga visa att man tror på sig själv är inte alltid det lättaste. Att våga stå på sig. Vem är jag då? Jag är Frida Karlsson exakt samma tjej som för ett år sedan lämnade Sverige, samma dåliga självförtroende, samma förvrida självbild. Samma humor, en gnutta visare och med en stor erfarenhet och upplevelse rikare. Men idag är jag medveten om det. Det är inte mig det är fel på, det är mitt självförtroende och min sjävlbild. Kanske kom denna insikt med att jag blivit vuxen? Lite klokare? Eller så kom den helt enkelt för att jag fick möjlighet att få distans till mig själv och fick se mitt liv från ett annat perspektiv. Hur som helst, det kommer ta tid att komma hela vägen tillbaka till att må bra varje dag när jag vaknar. Men jag är på gång och året som gick gav mig en otroligt skjuts i rätt riktning. Vart är jag i höst? Den frågan finns det nog inga direkta bra svar på. Jag kommer inte att plugga, det börjar jag med till våren. Då hoppas jag att motivationen är återfunnen och jag riktigt längtar tillbaka till skolbänken. Men i höst? Jag ska resa, Jag måste till Thailand och hälsa på min fina hjärtevän som jobbar där. Det är det enda som är säkert. Sedan vill jag jobba, om det blir här på kusten eller i Örebro eller om jag helt enkelt får lära mig sticka i brist på jobb. Det får framtiden utvisa.