Härom dagen så cyklade jag tidigare till jobbet för att hinna ha lite egentid på en klippa efter vägen. Sådant är inte bara bra för brännan utan framför allt för själen. Jag brottades lite med demoner, fick en chans att tänka till ljudet utav vågor som skvalpade in mot klippväggen. Jag fick än en gång att refleketera om året som passerat, om vem jag är idag och vart jag befinner mig i höst. Året som passerade är över, det stärkte mig massor. Jag fick ett andrum i från mina demoner, som är tillbaka nu fast i en annan grad, på ett annat sätt. Året som passerade gav mig styrka att våga tro mer på mig själv, och framför allt att visa det för andra. Att våga visa att man tror på sig själv är inte alltid det lättaste. Att våga stå på sig. Vem är jag då? Jag är Frida Karlsson exakt samma tjej som för ett år sedan lämnade Sverige, samma dåliga självförtroende, samma förvrida självbild. Samma humor, en gnutta visare och med en stor erfarenhet och upplevelse rikare. Men idag är jag medveten om det. Det är inte mig det är fel på, det är mitt självförtroende och min sjävlbild. Kanske kom denna insikt med att jag blivit vuxen? Lite klokare? Eller så kom den helt enkelt för att jag fick möjlighet att få distans till mig själv och fick se mitt liv från ett annat perspektiv. Hur som helst, det kommer ta tid att komma hela vägen tillbaka till att må bra varje dag när jag vaknar. Men jag är på gång och året som gick gav mig en otroligt skjuts i rätt riktning. Vart är jag i höst? Den frågan finns det nog inga direkta bra svar på. Jag kommer inte att plugga, det börjar jag med till våren. Då hoppas jag att motivationen är återfunnen och jag riktigt längtar tillbaka till skolbänken. Men i höst? Jag ska resa, Jag måste till Thailand och hälsa på min fina hjärtevän som jobbar där. Det är det enda som är säkert. Sedan vill jag jobba, om det blir här på kusten eller i Örebro eller om jag helt enkelt får lära mig sticka i brist på jobb. Det får framtiden utvisa.
Kommentera