För fyra år sedan gick jag i nian, jag intalade mig själv om att flytta till Mora och att börja idrottsgymnaset var det rätta. Egentligen så visste jag väl redan då som nu att det var att fly från vardagen, lämna Örebro och att äntligen få börja om på nytt som var det som lockade mer än själva skidåkningen. Som ni vet så gick det ju inte direkt som tänkt, redan efter två dagar var jag inlagd på sjukhuset, whiplashskadan var ett faktum. Hela mitt första gymnasieår var kaos, skador, sjukdomar m.m. Vad jag inte visst då var att den där leken som slutade i en vurpa på gräsmattan fortfarande nu, nästan fyra år senare skulle komma ge mig problem i vardagen. I det stora hela går allting bra, frånsett min konstanta huvudvärk. Ni vet sådan smärta som man lär sig att leva med, man suckar lite när man vaknar på morgonen men man reagerar inte mer. Sådan huvudvärk vaknar jag med nästintill varje dag.
Jag gick på behandling förra året hos en kiropraktor som faktiskt fick det att bli "bra" jag kunde vakna på morgonen och känna mig lätt. Kunna sitta vid datorn utan att må illa och äntligen lyfta ett mjölkpaket med högerhanden (fråga mig inte hur det hör ihop med nacken). Det jobbiga är att jag nu minns hur det är att vakna upp utan smärta, men där är jag inte idag. Den senaste månaden har jag mått sämre, min styrka i högersidan har blivit sämre. Jag lyfter nu till och med upp Grace på min vänstersida för att jag inte orkar med höger. Jag har daglig huvudvärk som den sista veckan blivit så illa att medicinen inte längre hjälper mer än korta perioder direkt efter jag tagit tabletten. Jag mår illa och smärtan som pulserar från nacken är obeskrivligt jobbig.
Jag gick på behandling förra året hos en kiropraktor som faktiskt fick det att bli "bra" jag kunde vakna på morgonen och känna mig lätt. Kunna sitta vid datorn utan att må illa och äntligen lyfta ett mjölkpaket med högerhanden (fråga mig inte hur det hör ihop med nacken). Det jobbiga är att jag nu minns hur det är att vakna upp utan smärta, men där är jag inte idag. Den senaste månaden har jag mått sämre, min styrka i högersidan har blivit sämre. Jag lyfter nu till och med upp Grace på min vänstersida för att jag inte orkar med höger. Jag har daglig huvudvärk som den sista veckan blivit så illa att medicinen inte längre hjälper mer än korta perioder direkt efter jag tagit tabletten. Jag mår illa och smärtan som pulserar från nacken är obeskrivligt jobbig.
Detta får inte och jag vill inte heller att det ska gå ut över min sista tid här i Nya Zeeland. Så med ett falskt leende på läpparna mot tar jag varje morgon en ny dag. Jag har inte heller berättat för någon hur illa det har blivit fören senaste dagarna då jag inte klarat av att låtsas längre. Jag kan inte sova med en kudde längre, den lilla vinkeln som uppstår gör mig illamående. Jag sover med en handduk mellan skulderbladen för att rätta till min hållning och på något sätt rätta till atlaskotan så att den bestämmer sig för att sammarbeta igen. Smärtan hindrar mig inte från att göra något, det hindrar bara upplevelsen från det att bli så bra som möjligt. För fyra år sedan hade jag inte en aning om detta. Jag funderar på hur det ser ut om ytterliggare fyra år, kommer jag fortfarande ha ont eller kommer jag att klassa mig själv som frisk?
Så här såg jag ut igår efter att jag umgåts med några vänner. Fylld av lycka på insidan men huvudet dödade mig. Försöker att le, men det blir mest en grimage. Blicken fylld med smärta och pannan rynkad. Att slappna av efter en dag fylld med aktiviteter är värst. Då kommer livet och smärtan ikapp på riktigt.
Kommentera