För ett år sedan så var det en månad kvar till studenten, sista slutspurten för betygen skulle göras, förberedelser både inför bal och studenten skulle genomföras och samtidigt höll jag på att förbereda mig för Nya Zeeland. I dag, ett år senare har jag mindre än 25 arbetsdagar kvar som au pair. Jag ser slutet på mitt äventyr här på andra sidan jorden. Känslorna är blandade, en stor kompott av glädje, ledsamhet, rädsla, ångest, nyfikenhet, oro osv. allt på en gång. 
 
Den 22 juni landar jag på svenskmark igen, exakt 11 månader efter att jag sa hejdå till mitt kära hemland. Så mycket har verkligen hänt sedan den dagen, så mycket glädje, så många upplevelser och så många tankar som passerat genom mitt huvud. Alla säger alltid att man växer så mycket som person och bla. bla. men här märker jag ingenting, kanske har blivit lite mindre kontrollfreak och blivit ännu mindre mån om mitt utseende (om det nu går?!?).
 
För en månad sedan började jag sakna mina vänner, ordet sakna är ett ord jag använt sparsamt här. För jag har faktiskt inte känt av saknadskänslor överhuvudtaget före veckan innan sydön. Jag har istället valt att längta, längta och se fram emot (jag har strävat framåt i mina tankar som handlat om sverige) att sakna något känns bakåtsträvande, hänger ni med? Men för en månad sedan så kände jag riktig saknad till er, mina älskade vänner och så farmor och farfar förstås. Att börja sakna var tungt, jag började räkna dagar och helt plötsligt brottades jag med hemlängtan. En känsla som jag upplevt 2ggr under 9månader här. Nu fanns den där hemlängtan när jag vaknade, när jag åt lunch och när jag gick och lade mig. Den fanns även när jag duschade och när jag tränade. Sedan åkte jag till sydön och fick där beskedet att min Tova, min fina vän Tova, ska åka till Thailand innan jag kommer hem. Då var jag nästan beredd att sätta mig på nästa plan till Sverige. Under allt bilåkande på sydön så gick tankarna fram och tillbaka, men mellan Lake Tekapo och Christchurch insåg jag vilket himla lyx det är att ha så fina vänner så att man gråter när man inte får träffa dem på länge och saknar dem så mycket. Hur glad blir jag inte då jag hittar ett brev i brevlådan eller ser ett nytt mejl i min inkorg på mejlen och framför allt då det inte handlar om reklam-mejl och brev från au pair link - utan breven/mejlen är adresserade från Sverige. Jag ser fram emot att komma hem, men riktigt än är jag inte klar här så nu flyttas fokuset tillbaka hit till Nya Zeeland, till mitt liv här. Till mina fyra underbara barn och mina fantastiska vänner här på andra sidan jorden. 
 
Om sju veckor är jag hemma igen, men först ska jag både till Samoa och Australien och leva livet här på NZ. Jag älskar er mina vänner och vi ses snart, men inte riktigt än.

Kommentera

Publiceras ej