Idag när jag klev ut från sportshopen efter en arbetsdag kände jag mig hel. Ett lyckorus gick genom min kropp och ett leende kom till mina läppar. Jag skrek av lycka i mitt huvud. Jag andades in den svala, fuktiga luften. Den påminde mig om alla höstträningar man genomfört. Den påminde mig om barnåren då inga problem i världen existerade. Så hel som jag kände mig 18.07 idag har jag inte känt sedan jag och Jessika satt på taket på vårt hostel i Brisbane och åt chokladdoppade jordgubbar. Sen satte jag mig i bilen och vardagen hann i kapp mig.
Att varje dag kolla sig i spegeln och mötas av trötta ögon, ögon som har tappat allt hopp och all glöd. Att varje morgon få se sin spegelbild och varje gång bli lika besviken. Att gång på gång vakna upp med halsont vilket gör min obefintliga träning ännu mer lidande. Att varje morgon vakna upp med prestationskrav höga som skyskrapor. Att varje morgon få klistra på sig det dära leendet som alla förknippar mig med. Att varje minut under dygnet få kriga för att inte bryta ihop. Att varje natt sova minst 9h, gärna 11h.. Att varje dag, varje timme, varje minut känna otillräcklighet.
NU är det på riktigt, jag är totalt slut. Mitt liv har gått i ett sedan långt tillbaka i tiden. Som längst har jag haft tre oplanerade dagar i sträck sedan jag började gymnasiet för mer än fyra år sedan, mina kalendrar, "to do listor" och drömmar har satt stopp för vem jag egentligen är. Nu är det några få arbetspass kvar, vilket i sig skrämmer mig. Detta har ju varit min vardag sedan jag kom hem till Sverige, detta är det jag vet. Men det är bara njuta över dessa pass som är kvar, ge gärnet, ha kul och utvecklas. Andas, kan jag göra sen
Kommentera