Nu är jag tillbaka i verkligheten i Uppsala. Tentapluggar och försöker applicera träningen till vardagen. Jag saknar Örebro och naturen hemma (för det är hemma) som sjutton. Alltså verkligen saknar så att det gör ont. Det är så konstigt att vara på ett ställe där man helst inte vill vara men lixom måste vara för att kunna jobba med och bli det man vill i framtiden och jag trivs ju också, fast på ett annat sätt. Man har inget val. Hela stadsmiljön stressar mig och triggar mig att vara någon jag inte är. Jag fyllde på med energi under veckan hemma hos föräldrarna. Tog promenader, umgicks med saknade vänner, fick äntligen chansen att hänga i kyrkan igen och hade möjlighet att dra igång träningen igen. Men för varje gång jag kommer tillbaka till stan här i Uppsala så rasar marken under mig snabbare och snabbare. Nu kommer jag troligen inte komma till Örebro innan jul - 7veckor kvar. Det kanske till och med är så att jag får tvinga mig att vara kvar för att inte marken ska rasa totalt.
Jag är en naturmänniska, jag mår som bäst i vandringsbyxor och en skaljacka. Jag är en naturmänniska som hamnat i stan. Lever på 13m2 när jag är van med en hel skog. Det är "bara" att trycka in autopilot i hjärnan. Stänga av känslorna. Återgå till tentaplugget. Fokusera på studierna och träning. Låta tårarna rinna ibland, för det gör dem.
Kanske ska klicka hem några sällskapspel och sticka ner på stan och köpa några nya tesorter. Eller så kanske jag borde trycka in ortopedin i huvudet en gång för alla så jag slipper en omtenta... Hur som så väntar massagekurs hela helgen. Det blir nog en bra helg trots att jag bor i stan.
Kanske ska klicka hem några sällskapspel och sticka ner på stan och köpa några nya tesorter. Eller så kanske jag borde trycka in ortopedin i huvudet en gång för alla så jag slipper en omtenta... Hur som så väntar massagekurs hela helgen. Det blir nog en bra helg trots att jag bor i stan.
