"Tack samhället för att du fuckade upp mitt liv.
Tack samhället för att du tog 5år av min ungdom.
Tack samhället för att du gjort så jag inte kan se mig själv i spegeln.
Tack samhället för att du gjort så jag inte litar på någon."
Dagboksanteckning från 2009
Tack samhället för att du tog 5år av min ungdom.
Tack samhället för att du gjort så jag inte kan se mig själv i spegeln.
Tack samhället för att du gjort så jag inte litar på någon."
Dagboksanteckning från 2009
För några kanske dessa ord blir en chock, för andra kanske det mer blir en bekräftelse. För vissa är det kanske bara en fortsättning på det inlägget jag skrev i våras.
Jag heter Frida, jag är drabbad av psykisk ohälsa. Mer än halva mitt liv har depression, ångest, panikångest och ätstörningar varit min vardag. I 11år har jag spelat skådespel. I 11år har jag inte vågat känna äkta känslor. I 11år har jag lidit av depression, i mer än halva mitt liv har jag slagits dagligen med demoner. I 11år har döden legat närmare till hands än att åldras och leva. Sedan mellanstadiet har min värdsbild varit upp och ned. I alldeles för många år har rätt varit fel och fel varit rätt. Sommaren 2015 kollapsade jag. Hösten 2015 sökte jag och fick hjälp.
Jag önskar jag fick chansen att "göra om, göra rätt". Hade jag haft förmågan att spola tillbaka tiden till 2003 innan allt triggades igång på riktigt skulle jag göra det. Jag önskar jag kunde få hoppa av skolbussen med 9-åriga Frida, promenera grusvägen hem och förbereda henne för de kommande åren, peppa henne att stå på sig. Att säga att hon var bra. Ge henne en kram och förklara att ingen är perfekt, att min större benstomme och mitt barnhull skulle komma till nytta senare i livet. Att de som var dumma var svaga i sig själva. Att alla ordföljder som cirkulerade inte var menade direkt till mig. Jag skulle vilja säga till 9-åriga Frida att ingenting blir bättre med åren. Att bära hemligheten av ett sargat inre för sig själv inte hjälper någon. Jag skulle vilja säga att det är okej att visa sig svag, att be om hjälp. Hade mina ord 2003 inte kunnat hindra de kommande åren önskar jag kunnat förebereda 9åriga Frida lite för det som komma skulle, den introverta tid med ett leende av sten. En tid med fler och fler sjukdagar. Startskottet till en tid av självdestruktivt beteende. En tid, som blev veckor, som blev år, som tillslut blev hennes dagliga liv.
Efter ett år i terapi tog jag steget sommaren 2016 att börja äta antidepressivt i förhoppning att ta steget ur den negativa spiralen. I augusti 2016, alltså för två veckor sedan, var jag genuint glad en hel dag för första gången på 12år! Den lättnaden. Den moroten att se att det finns ett ljus, om än långt borta så finns det där. Nu är jag mest trött, trött som en biverkning av medicinen och ledsen över att jag inte orkar träna. Jag blir påverkad av alla i min omivning där deras liv är träning, att se alla vältränade kroppar till mina klasskamrater påverkar mig något oändligt. Men en dag, en dag finns inte biverkningarna längre, en dag ska jag åter kunna finna glädjen och ork till att träna och bli stark.
Jag heter Frida, jag är drabbad av psykisk ohälsa. Mer än halva mitt liv har depression, ångest, panikångest och ätstörningar varit min vardag. I 11år har jag spelat skådespel. I 11år har jag inte vågat känna äkta känslor. I 11år har jag lidit av depression, i mer än halva mitt liv har jag slagits dagligen med demoner. I 11år har döden legat närmare till hands än att åldras och leva. Sedan mellanstadiet har min värdsbild varit upp och ned. I alldeles för många år har rätt varit fel och fel varit rätt. Sommaren 2015 kollapsade jag. Hösten 2015 sökte jag och fick hjälp.
Jag önskar jag fick chansen att "göra om, göra rätt". Hade jag haft förmågan att spola tillbaka tiden till 2003 innan allt triggades igång på riktigt skulle jag göra det. Jag önskar jag kunde få hoppa av skolbussen med 9-åriga Frida, promenera grusvägen hem och förbereda henne för de kommande åren, peppa henne att stå på sig. Att säga att hon var bra. Ge henne en kram och förklara att ingen är perfekt, att min större benstomme och mitt barnhull skulle komma till nytta senare i livet. Att de som var dumma var svaga i sig själva. Att alla ordföljder som cirkulerade inte var menade direkt till mig. Jag skulle vilja säga till 9-åriga Frida att ingenting blir bättre med åren. Att bära hemligheten av ett sargat inre för sig själv inte hjälper någon. Jag skulle vilja säga att det är okej att visa sig svag, att be om hjälp. Hade mina ord 2003 inte kunnat hindra de kommande åren önskar jag kunnat förebereda 9åriga Frida lite för det som komma skulle, den introverta tid med ett leende av sten. En tid med fler och fler sjukdagar. Startskottet till en tid av självdestruktivt beteende. En tid, som blev veckor, som blev år, som tillslut blev hennes dagliga liv.
Efter ett år i terapi tog jag steget sommaren 2016 att börja äta antidepressivt i förhoppning att ta steget ur den negativa spiralen. I augusti 2016, alltså för två veckor sedan, var jag genuint glad en hel dag för första gången på 12år! Den lättnaden. Den moroten att se att det finns ett ljus, om än långt borta så finns det där. Nu är jag mest trött, trött som en biverkning av medicinen och ledsen över att jag inte orkar träna. Jag blir påverkad av alla i min omivning där deras liv är träning, att se alla vältränade kroppar till mina klasskamrater påverkar mig något oändligt. Men en dag, en dag finns inte biverkningarna längre, en dag ska jag åter kunna finna glädjen och ork till att träna och bli stark.
I år fyller mina älskade småkusiner tio, tio år... Bara barnen alltså. För 13år sedan var det jag som fyllde tio och jag bar redan då på en ryggsäck fylld av sten som snart skulle få mig att tippa över kanten. Jag hoppas innerligt att de inte bär på samma ryggsäck, att de vågar prata, att de vågar vara de fantastiska individer de är födda till att vara.
Slutligen vill jag säga, tack samhället för att du gjort mig till den jag är idag. Jag tycker om den jag är, den jag blivit, trots att det sitter hårt inne många gånger.
