Orden räcker inte till för att beskriva dagen på Runn idag. Släpade med kameran och bra var ju det. Så vackert. Så fantastiskt. Känslan att sväva fram över isen med långfärdsskridskorna var obeskrivlig, att prata om allt och inget och släppa jobbet var så otroligt bra bara det. Fick bara med mig Peter av mina kursare, de andra lär ångra sig resten av livet att de föredrog sängen en dag som denna!

 
 
Igår var jag med om bland det värsta i hela mitt liv. Jag, min handledare och min kursare gick runt till patienter. Allting var bra. Mitt under ett patientbesök svartnar det för mina ögon, rummet börjar snurra, jag fick akut frossa och illamåendet blev så tilltaget att jag funderade på om jag drabbats av magsjuka. Det började blixtra för mina ögon och jag varken hörde eller såg vad min handledare gick igenom. Jag stakade fram orden "jag måste på toa" gick ut och hittade på något sätt toan. Satte mig ner, försökte spy men det gick inte. Det var inte magsjuka. Jag gick tillbaka när jag var i skick att stå upp. Men ju längre patientbesöket gick så försvann min syn på vänster öga , allt snurrade snabbare och snabbare och när besöket var över så tvingar jag mig själv att berätta om mitt tillstånd för min handledare var på han säger; Sätt dig på expeditionen så gör vi sista patientbesöket. Blir det värre - ryck tag i närmsta sköterska! Synen på vänster öga kom tillbaka efter typ 10min men då kom huvudvärken, en punkt värk på höger sida - en huvudvärk jag kunde härleda till migrän. Men vad sjutton var allt annat?! Jag had eglömt plånboken hemma = inga migräntabletter men tog en alvedon. Pinade mig igenom journalskrivning och höll god min. Min andra handledare frågade hur jag mådde och då kom allt. Alla symtom. I samma veva började min vänsterarm domna bort också. Jag kunde inte ens bära bestiken i den handen av orkeslöshet/skakningar. När vi åt försvann mitt vänsterben och den sovande känslan gick upp i ansiktet och även in i munnen. DÅ började mina handledare känna att detta inte var riktigt optimalt. Jag sa att jag nog borde gå hem i stället för att slutföra dagen, men det fick jag inte. Jag blev inlagd på avdelningen med en larmknapp och med medicin. Fick tilllsut migränmedicin (som troligen avbröt anfallet) och en AT-läkare kom in och bara "hon ska inte vara här på ortopedavdelningen, hon ska till akuten!"

Att vandra in bakvägen på akuten i arbetskläder. Dessutom följd av min handledare är något jag gärna inte gör om. Fick mer medicin och efter en miljon neurologiska tester, EKG och blodprov så fick jag mer migränmedicin utskriven och jag kunde gå hem. MIn handledare proppsade på att han skulle skjutsa mig - jag vägrade. Tove fick gå med mig hem. Jag ville inte vara mer till besvär. Sedan däckade jag. Helt utmattad och drogad. Idag fick jag inte komma till jobbet för min handledare. Jag skulle vila. Med träningsvärk i alla muskler och helt utmattad har jag chillat mig genom dagen otroligt glad för att jag inte trotsade allas ord och tvingade mig iväg till jobbet. Första VFU-veckan är över - nu kan det bara bli bättre!