I går var det min tur att fira Isac, min 10åriga kusin som fyllde år för en månad sedan. I födelsedagspresent så fick han en dag med mig. Dagen började med att jag gick på hans konsert i domkyrkan. Alltså gosskören sjunger så fint. Sedan hängde vi hos mig innan vi drog på pizzabuffé och vidare på bio. Efter Bion hängde vi lite mer hemma innan det var dags för honom att åka hem. 

Hade inte vi bestämt att han skulle komma så hade jag nog inte rört mig många centimeter. Nu fick jag istället en dag med massa skratt, kärlek och kramar. Fin det!
 
Lidingöloppet, tredje tävlingen av fyra innan halvklassikern är fullbordad. Alltså jössös. Tänkte mig en fin lördagspromenad på Veronica Magio i lurarna men vem kan motstå att springa när alla andra gör det?  Så att jag sprang de första 3.5km lätt är sjukt. Att jag sedan fortsatte att springa är nog sjukare. Jag tog mig i mål 45min snabbare än vad min drömtid för en rask promenad var. Bella och jag sprang tillsammans och det var kul. För första gången tyckte jag att det var kul att springa, lixom bara springa. Att Vicco den stjärnan sprang superfort är superkul! Men på skidorna i mars så är det faktiskt min tur att glänsa lite. tihi

Att jag sedan i lördags efter målgång inte har kunnat gå ordentligt och hellre ligger nerbäddad i sängen är en annan femma. Att min kropp skriker av smärta, alltså HELA kroppen är inge roligt. Men man får väl vad man förtjänar när man inte tagit ett löpsteg sedan i april och inte sprungit längre än 2km de senaste fem åren.... och ger sig ut på 15glada kilometer... Kroppen ger nog bara igen på knoppen lite.

 
 
 
I lördags gick jag på gasque med två av mina absoluta favoriter. Vi exprimenterade fram nutellashots, vi skrattade, vi åt god mat och vi gjorde nog betydligt mycket mer än vad som fick plats i min lilla minnesbank. Jag fick ett fantastiskt avslut på insparken tillsammans med det absolut bästa nollelaget HT16, andraplatsen i nollekampen var de mer än värda. De var och är helt fantastiska! Lag Robinson är svårsalget kan jag lova!

Jag är så glad att jag valde Uppsala som studieort och jag är så otroligt glad för att jag är en del av fysiofamiljen. Nog för att studierna dödar mig allt oftare och att jag var och varannan dag funderar på studieuppehåll och vill lämna storstaden så är det vid dessa tillfällen som jag kan får energi att fortsätta. Att vara fadder är bland det bästa som finns. Vänner är bra grejer det (att dem sedan är sjukt snygga är enbart ett plus).