En ledig dag kunde knappast ha spenderats på ett bättre sätt än längs vägarna med ett par skidor under fötterna. Jag började passet med 40min benstyrka. Är lite ledsen dock att jag har fått lite ont vid fötterna och i höger knä. Men någonting säger mig att ju starkare jag blir ju mindre ont kommer jag att få. Att stå och jobba hela dagarna sliter på kroppen, det är egentligen lite konstigt då vi är skapta för att arbeta och använda kroppen. Men latadagar gör oss bekväma så då får man tåla lite skavanker.
Att åka rullskidor genom bohuslän fyllde mig med energi. Energi som inte går att byta ut mot något. Känna vinden i håret och ljudet av när stavarna träffar asfallten. Lycka. Jag åkte bara så där lagom långt, åkte på ren glädje. När jag åkte där i motvinden så förstod jag hur jag förut kunde åka timme efter timme, det är så rofyllt och skönt. Samtidigt förundrades jag över min fysiska styrka jag hade då. Att ens staka en timme skulle vara otänkbart idag. Att utsätta min nacke för det skulle vara bland det dumdristigaste jag någonsin gjort.
När jag åter var tillbaka vid bilen så gladdes jag att jag faktiskt tagit mig ut, jag borde göra det oftare. Jag drömde om att kunna åka skidor igen. Att kunna sätta på mig kartstället och åka obehindrat. Min högsta dröm (just nu - 22.51 onsdagkväll) är att en gång för alla slippa skador och smärta, att slippa träna alternativt att kunna få tävla i skidO igen. Idag dagdrömde jag om detta, såg mig framför mig stakandes på smala skoterspår, fokuserad blick och med ett tryggt leede på läpparna. Kunde känna hur muskelaturen i armarna svarade på ansträgningen och kunna pressa ut den sista kraften för att ta mig över krönet. Sedan var jag tillbaka i verkligheten och gladdes över att jag för tillfället faktiskt kan träna. Att jag nu vid två tillfällen har kunnat sprungit hela tre kilometer utan att få större problem med nacken är en grej jag förut knappt vågat drömma om. Tänk att en liten löptur ska vara något av en lyxvara. Jag kan köra styrka tre-fyra gånger i veckan och jag känner att kroppen svarar bra på det. Att slippa gå till gymmet nu och kunna bygga upp kroppen bara genom att gå ut genom ytterdörren gör mig så gott.
Att åka rullskidor genom bohuslän fyllde mig med energi. Energi som inte går att byta ut mot något. Känna vinden i håret och ljudet av när stavarna träffar asfallten. Lycka. Jag åkte bara så där lagom långt, åkte på ren glädje. När jag åkte där i motvinden så förstod jag hur jag förut kunde åka timme efter timme, det är så rofyllt och skönt. Samtidigt förundrades jag över min fysiska styrka jag hade då. Att ens staka en timme skulle vara otänkbart idag. Att utsätta min nacke för det skulle vara bland det dumdristigaste jag någonsin gjort.
När jag åter var tillbaka vid bilen så gladdes jag att jag faktiskt tagit mig ut, jag borde göra det oftare. Jag drömde om att kunna åka skidor igen. Att kunna sätta på mig kartstället och åka obehindrat. Min högsta dröm (just nu - 22.51 onsdagkväll) är att en gång för alla slippa skador och smärta, att slippa träna alternativt att kunna få tävla i skidO igen. Idag dagdrömde jag om detta, såg mig framför mig stakandes på smala skoterspår, fokuserad blick och med ett tryggt leede på läpparna. Kunde känna hur muskelaturen i armarna svarade på ansträgningen och kunna pressa ut den sista kraften för att ta mig över krönet. Sedan var jag tillbaka i verkligheten och gladdes över att jag för tillfället faktiskt kan träna. Att jag nu vid två tillfällen har kunnat sprungit hela tre kilometer utan att få större problem med nacken är en grej jag förut knappt vågat drömma om. Tänk att en liten löptur ska vara något av en lyxvara. Jag kan köra styrka tre-fyra gånger i veckan och jag känner att kroppen svarar bra på det. Att slippa gå till gymmet nu och kunna bygga upp kroppen bara genom att gå ut genom ytterdörren gör mig så gott.
Kommentera