Idag när jag klev ut från sportshopen efter en arbetsdag kände jag mig hel. Ett lyckorus gick genom min kropp och ett leende kom till mina läppar. Jag skrek av lycka i mitt huvud. Jag andades in den svala, fuktiga luften. Den påminde mig om alla höstträningar man genomfört. Den påminde mig om barnåren då inga problem i världen existerade. Så hel som jag kände mig 18.07 idag har jag inte känt sedan jag och Jessika satt på taket på vårt hostel i Brisbane och åt chokladdoppade jordgubbar. Sen satte jag mig i bilen och vardagen hann i kapp mig.
 
Att varje dag kolla sig i spegeln och mötas av trötta ögon, ögon som har tappat allt hopp och all glöd. Att varje morgon få se sin spegelbild och varje gång bli lika besviken. Att gång på gång vakna upp med halsont vilket gör min obefintliga träning ännu mer lidande. Att varje morgon vakna upp med prestationskrav höga som skyskrapor. Att varje morgon få klistra på sig det dära leendet som alla förknippar mig med. Att varje minut under dygnet få kriga för att inte bryta ihop. Att varje natt sova minst 9h, gärna 11h.. Att varje dag, varje timme, varje minut känna otillräcklighet. 
 
NU är det på riktigt, jag är totalt slut. Mitt liv har gått i ett sedan långt tillbaka i tiden. Som längst har jag haft tre oplanerade dagar i sträck sedan jag började gymnasiet för mer än fyra år sedan, mina kalendrar, "to do listor" och drömmar har satt stopp för vem jag egentligen är. Nu är det några få arbetspass kvar, vilket i sig skrämmer mig. Detta har ju varit min vardag sedan jag kom hem till Sverige, detta är det jag vet. Men det är bara njuta över dessa pass som är kvar, ge gärnet, ha kul och utvecklas. Andas, kan jag göra sen
Ansökningarna till universitetet sorteras nu, jag skickade in. Uppsala, Umeå, Göteborg, Linköping - så blev ordningen. Och det är fysioterapeut-programmet jag sökt, samma som jag rangordnade i topp till höstterminen. Kom jag in i höstas, så kommer jag in nu - annars blir jag ledsen. Jag tvivlar lite på om det är det jag vill, ämnet intresserar mig men frågan är om det är något jag kan tänka mig att jobba med i framtiden. Jag vill jobba med barn, barn som har det svårt. Barn som behöver en hand att hålla, barn som inte har det så lätt. Jag vill göra skilland, jag vill finnas där för dem som har det så mycket tuffare än vad jag har det. Men jag skulle inte klara det psykiskt. Men det är värt att testa fysioterapeut-programmet och se, det kanske visar sig vara mina drömmars jobb. Sedan kan jag hjälpa barn på fritiden, då får jag ju det bästa utav två världar.
 
Nu spårar jag iväg till framtiden igen, leva i nuet var det! Jag jobbar på, regnar inne och så har jag bytt lysrör för första gången i mitt liv (vuxen poäng där). Alla ni fina där ute är välkomna till sportshopen i morgon (och alla andra dagar) och så kan ni ju ge mig ett leende och ett glatt hej på vägen ut.