För sju år sedan gick min morfar bort i canser, nu skulle han fyllt 88år. Jag har faktiskt inte så många minnen kvar, några har gnatat sig fast på näthinnan men annars så är det ganska blankt. Jag kan inte höra hans röst längre och minnena jag har är oftast kopplade till bilder jag sett. Jag var tolv år den sensommaren då jag fick en puss på tinningen och några veckor senare var det sista gången som jag träffade honom. I dag när jag åkte i från gymmet så funderade jag lite som jag brukar göra, men idag var det på morfar. Tänk om jag idag kunde ha fått ha en "vuxen konversation" med honom. Tänk om jag skulle kunnat hunnit få bilda en "vuxen relation" till morfar så som jag fick chansen att göra med mormor och som jag fortfarande bygger med farmor och farfar. Tänk om cansern inte hade tagit honom ifrån oss, det finns så många "tänk om". Jag är ändå glad att jag hann få mina 12 år med morfar innehållande skidturer, mina höstlov på skrantabacken, orienteringstävlingar, julaftonskvällar och sommrar på kusten - men samtidigt önskar jag att de hade blivit många, många fler.
 
Fuck canser.
Tog bilden från min mosters facebook!
En jul för mig är en "vit jul" med farmors svampomelett och hennes special gjorda älgköttbullar till mig. Det ska vara kallt och gärna ska en skidtur hinnas med på morgonen. Det ska vara några kyrkbesök, kanske en midnattsmässa eller en julotta. Det ska vara levande ljus i varje vrå och filtar i soffan. Det ska vara julgodis upp över öronen och pappa och jag ska stressa runt över stan i jakten på julklappar ett par dagar innan julafton för att sedan avsluta dagen på ett café. 

Denna jul blir speciell, jag trodde inte när jag åkte att det skulle bli så pass motigt som det är. Att se lila plastgranar med jordgubbar i när man passerar en affär känns fel. Att köpcentrena är pyntade i julskrud och när man sedan går ut mot bilen inser man att det är drygt 25° varmt leder till ett lätt error i huvudet. Jag frågade min värdfamilj va de brukar göra på juldagen, då de firar jul här ju. De sa, ja vi tar det väl lugnt, hänger lite på stranden, käkar BBQ och ja dricker lite alkohol och hade man kunnat byta ut släkten mot vänner hade det ju nästan varit kul. ;)

Det blir en anorlunda jul i år, jag har nästan intalat mig själv om att det inte blir någon jul i år. Men en chokladkalender ska jag allt ha. Köpte några ljus, men de har smält... Även fast jag inte kommer att få farmors omelett så kommer dagen att bli bra, om inte så har jag i alla fall blivit en erfarenhet rikare.
I fredags satt jag på en säng i Albany med en vän och pratade om dåtid. Om tider som handlade om allt från lågstadiet till studenten om val och relationer. Om händelser som gnagit sig fast i minnet och inte velat släppa. Jag berättade om ett dåligt självförtroende och om krav höga som skyskrapor, om en förmåga att inte kunna säga nej och så berättade jag om mina demoner som gnagt sig fast i mig och präntat in dessa meningar i min hjärnbalk "jag är dålig", "jag är ful", Jag är värdelös" "allt är mitt fel"osv. Men när jag satt där på sängkanten lutad mot sänggaveln slog det mig att jag hör inte dessa röster längre. Jag kan kolla mig i spegeln och säga att jag är snygg, jag hör inte "du är värdelös" ekande längre. Jag skakar inte av rädsla och jag känner mig inte ensam trots att jag befinner mig på andra sidan jorden, jag borde vara rädd nu om någon gång.

Livet här bygger upp mig inifrån, jag har fått tid att ägna mig åt mig själv. Reparera de trasiga delarna och bygga upp självförtroendet. Jag har tid till träning och rehabelitering och på så vis får hjärnan ventilera sig till synen av fina pojkar på gymmet. Jag vågade ge mig ut i detta äventyr på egen hand och jag har nu bevisat för mig själv att jag kan betydligt mer än vad jag tror. 

Jack och jag pratade idag om tonåren, jag frågade varför han var så arg och han svarade att det är den naturliga förändingen. Han är påväg in i tonåren. Jag sa att det är inte lätt men att det viktiga är att prata, han kommer vara irriterad, han kommer bli arg men att så länge han pratar kommer omgivningen att förstå bättre. Jag är glad att tonåren är över, dessa år är något jag inte vill leva om. Eller bitar av det självklart men mest av allt är jag glad att det är knappt fyra månader kvar tills jag lämnar dessa händelserika och kaosartade år.
 
För jag vet att jag är bäst, i alla fall bäst på att vara Frida.