Ett telefonsamtal senare så ser jag mig själv med andra ögon. Kroppen skakar och en rädsla inom mig växer. Tanken med samtalet var en helt annan, men livet är ju allt annat än förutsägbart. Vem är jag. Vem är du? Vem är Frida?
 
 
Wake me up, when September ends, Denna låt spelades på radion när det var en halvtimme kvar på dagens arbetspass. Jag fylldes av nostalgi, sjöng med i refrängen och log hela vägen från hjärtat. Orden slog så galet rätt på mig nu, även orden i refrängen bokstavligt då jag höll på att somna ståendes och inte ville något annat än att sova i flera dagar. Att börja klockan 07.00 är inte min grej om man säger så. Jag är inte människa innan klockan 10 och framför allt är jag inte ett dugg människa då jag slappnat av efter en 8h arbetsdag.
 
För övrigt så älskar jag årstiden just nu, hösten är bland det underbaraste som finns. Sist jag beskådade höstens fina färger så var det i Arrowtown tillsammans med dessa underbaringar.
 
Jag har gått igenom alla mina bilder från Nya Zeeland. Några är utvalda för att bli en fotobok, andra är redo för att bli printade. Ju fler bilder som passerar min näthinna desto mer saknar jag min finaste NZvän. Desto mer inser jag att livet på andra sidan jorden var så bekymmerslöst, så underbart. Desto mer blir jag nöjd över att jag vågade åka, gör det du med! Våga utmana dig själv, se världen, upplev nya saker, gör saker du aldrig skulle våga, hitta dig själv, träffa nya människor och framför allt ångra ingenting.
min Linköpingbo