I bland funderar jag på om jag är den mest klantiga personen som går i ett par skor eller om jag bara har en grym otur. I går på morgonen jublade jag av lycka över att jag äntligen var hel nog för att kunna springa i en halvtimme. Några timmar senare sitter jag med en svullen fot i högstahug och har isförband. suck. "Jag var ju bara lycklig och glad, skuttig i kroppen och allmänt sprudlande. Dessvärre bar jag träskor på fötterna vilket jag inte gör om." 
 
I dag har jag varit på utflykt till Gränna, det var blött. Barnen höll humöret uppe i ungefär tre och en halv minut, sen var de flesta genomblöta och allmänt lack. Utflykten blev avkortad och förflyttad inomhus då det bjöds på film och efterlängtad varm choklad - mums. Att hoppa på kryckor genom ett dyngsurt Gränna är något som jag inte rekommenderar, det var jobbigt och klumpigt. 
 
Nu på eftermiddagen och kvällen har jag hängt med världensbästa tjej, en tjej som alla borde ha i sin omgivning. Jag käkade en mysmiddag med bästavännen Lovisa i Gränna vid hamnen, det var precis vad jag behövde, precis detta som saknades i min vardag precis just nu. Dock var det blä, blä, blä, BLÄ. Detta var nämligen sista gången som jag träffar denna underbara människa på över ett år. ÅÅ, jag är så dålig på att säga hejdå, det gör så ont. Vad har jag gett mig in på?
Lever loppan på kollojobbet i Gränna. Jag förstår inte vad jag gick på förra sommaren men då hade jag inte precis tagit studenten, men nu är sängen min bästa vän. Det finns en enorm charm i att inte träffa folk mer än en gång per år har jag märkt, det finns så mycket att dela när man väl ses. 

Efter skitdagen som passerade för ett par dagar sedan är allt mycket ljusare nu. Så länge jag jobbar håller sig hjärnan fokuserad och jag slipper fladdrande idéer hit och dit. Jag har saknat detta ställe, dessa underbara barn och mina kollegor. I går när jag jobbade till 24+ hade jouren i natt möttes jag av kollegor som log och sa; Frida du gör ett himla bra jobb. Vi peppar och stöttar varandra. En kram mitt i kaoset hjälper så otroligt mycket. Tänk alla dessa givande samtal jag får vara med om under mina veckor här ute i skogen, samtalen med barnen. Igår läste jag för ett pojkrum och de ville höra mer och mer tills det att min röst skorvade sig efter det fick jag en godnattkram och fick mycket väl godkänt i kvällsläsning och som ledare - barn är så himla sköna. Sedan gick jag in till ett tjejrum och läste där, efter avslutad text pratade vi om innehållet och försökte att själva sätta oss in i situationen. Jag lär mig något varje minut med barnen, jag växer som människa och jag hoppas att jag ger dessa barn en chans att andas ut från vardagen och att de har en riktigt härlig kollovecka här på Högarbergskollot.
 
 
Kollot har kickat igång, barnen är snälla och ledargänget är skönt. Själv är jag känslomässigt instabil, trött hela dagar och saknar mitt leende. Att gråta nätter utan tårar utan anledning är inte något jag är van med. Men jag har det fint trots allt, jag skyller mitt beteende på resfeber.