I går var en sådan där eftertänksam dag. En dag då jag faktiskt insåg att norge och vandringen där är hotad. Jag försökte mig en promenad runt byn men fick sätta mig ner och vila ett par gånger efter vägen. Jag hade med mig kameran för att ha något att skylla på när det tog lång tid. Jag ringde pappa för råd och allmänt stöd. Norgeresan är det jag drömt och längtat efter hela våren och nu är det inte säkert att den blir av. Men enivs som jag är så har jag i dag dragit igång PW 15min/dagen för att förhoppningsvis komma över den värsta tröttheten och få ork att klara av dagsturer med en bas på samma ställe. Idag svartnade det för ögonen efter typ 11minuter och då var tempot ungefär halva tempot som jag brukar ha under en promenad. Men idag blev jag både svettig, trött och anfådd. I morgon är det bara på det igen! Hur jobbigt och förjävlig tillvaron är för tillfället så vägrar jag ge upp!
 

Kommentera

Publiceras ej