Jag stod ute i snöstorm i dagarna två. Fotade med händer som var lika frusna som istapparna från taket. Jag blev impad över hur snabbt värdseliten åker. Jag blir impad över mina gamla skidvänner åker. Jag blir impad över alla som tog sig runt fristilsbanan i lördags. Att backarna kanske inte ser jobbiga ut på TV men jag kan lova, verkligheten säger något annat.

Dessvärre blev det inte mycket skidor åkt för min del, hade lite känningar i halsen och efter en hel dag ute i friska luften lockade soffan mer än någonsin. 
 
Idag hände något som jag inte trodde någonsin skulle kunna hända. Jag stod i kön i mataffären, kön var lång och mitt tålamod var väl inte det längsta då det enda som skulle inhandlas var en kött-termometer åt mamma... Jag ställde mig i den ena kön, den som jag trodde skulle gå fortast. När det är min tur att lägga upp varan på bandet kommer en dam i kanske 60års ålder och hennes dotter (30år) och tränger sig in framför mig. Jag ursäktar mig och påpekar att det faktiskt var en kö. De förklarar att de stått i kön brevid men att det tog för lång tid och att de då hade tillåtelse att byta. Jag ursäktar mig igen och påpekar att vi alla stått i kö länge och att man antingen får hålla sig till sin kö eller ställa sig sist i en annan. Hon muttrade någonting tillbaka på norska och sedan kastade upp varorna på bandet. Kunden bakom mig blev förvånad hon med och ifrågasatte beteendet hos de som trängde sig men fick endast en vänd rygg till svar. 
 
För att citera Amanda "Det är synd om sådana människor. Det är tragiskt att det finns människor som inte förstår bättre" Jag hoppas innerligt att både mamma och dotter insåg hur dumt hela situationen blev och att de nästa gång snällt står kvar i sin kö och tiger. Allas tur kommer, förr eller senare. Fast har man nu så brottom (och är lite bättre än alla andra) så kan man väl i alla fall fråga om det är okej att tränga sig i kön. För jag lovar, det kommer inte att gå någon obemärkt förbi.
Jag tycker om att tänka. En fin promenad i vårsolen med voven ger hjärnan möjlighet att sväva iväg fritt. Det är inte alltid det bästa och idag var en sådan dag. Jag vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och inte lämna den platsen fören till sommaren. Jag vill känna mig som ett barn igen, ett oskyldigt barn utan ansvar och krav. 
 

Bild från förra veckan - en solnedgång i dimman