De senaste dagarna har det varit tungt, inte tungt lixom att jag längtar hem och så utan mer har jag ställt mig frågan; Varför gör jag detta? Min familj är världens bästa och min värdmamma är guld värd, att få sitta i soffan, kolla på nyheterna och bara prata om livet. Prata om allt mellan himmel och jord, prata om pojkar och upplevelser, prata om bakgrund och framtid. Dessa stunder ger mig energi - dessa stunder värderar jag högt. Barnen är dessutom underbara och allt runt om kring rullar på utan minsta motlut.
Men även fast jag gång på gång måste påminna mig om hur bra jag har det och hur fort faktiskt tiden går, jag har snart varit borta i en månad - läskigt. Så ställer jag mig frågan, "varför?" Och det är tomt på svar. Hur går det ihop när jag har det så bra?
Men även fast jag gång på gång måste påminna mig om hur bra jag har det och hur fort faktiskt tiden går, jag har snart varit borta i en månad - läskigt. Så ställer jag mig frågan, "varför?" Och det är tomt på svar. Hur går det ihop när jag har det så bra?
Som tur är finns det fler au pairer som har gått igenom denna fas, tack för det. Det är massor utav ansvar som ligger i mina händer, massor utav åtaganden som egentligen inte står någonstans när man söker som au pair. Den chocken och lite sociala medier hemifrån (de finns på både gott och ont) så blev det kaos, men nu tror jag det rätat ut sig och jag har vuxit som människa enormt på bara ett par dagar. Jag är extra mottaglig och känslig just nu när jag precis håller på att anpassa mig till ett liv här borta, bara att vänja sig alltså.
Men när man känner sig som mest värdelös, orkeslös och bara vill ligga i sängen och gråta, att då få möta min värdmamma, få massa komplimanger och ett brett leende har räddat dessa dagar. Hon vet, hon vet så mycket utan att jag behöver nämna saker med ord.
Kommentera