Ibland kan livet vara i mot en, ibland så kan det vara så där så att man nästan kvävs av sig själv. Ibland blir ibland för ofta. För snart ett år sedan hade jag min intervju med STS au pair, jag hade ingen aning om vad jag faktiskt gav mig in på. Jag älskar barn och Nya Zeeland verkade ju trevligt, ungefär så långt tänkte jag. Det kommer att vara motigt, men skulle det kunna bli motigare än mina år på gymnasiet till och från var. Svar nej. Under påsk fick jag en värdfamilj. Jag vågade fortfarande inte tänka efter för mycket, känna efter för mycket eller ens tänka på vad som väntade. Jag valde att åka som au pair ganska spontant för att komma iväg från vardagen, komma iväg från allt som varit. Få ett år långt, långt borta att växa som människa, bli skadefri och förhoppningsvis få någon ordning på mitt inre, på mina tankar och på mig själv.
För fem månader sedan lyfte planet. Det enda jag egentligen visste var att jag skulle tillbringa ett år hos familjen Paranihi i Kaukapakapa och ta hand om fyra ungar. Jag ställde inte så många frågor under själva processen, jag ville mest ha en familj – tänk om ingen skulle vilja ha mig? När jag satt på planet kändes det som att jag var på väg till ett vitt hål, ni vet där ni inte kan se framtiden. Mitt inre sa, ”ÅK TILLBAKA, vad håller du på med?” Jag åkte aldrig tillbaka, eller inte än åtminstone.
För en gångskull trotsade jag mitt inre, jag gav mig ut i någonting som jag inte hade kontroll över. Det finns dåliga dagar här, dagar som jag bara önskar att jag befann mig hemma i mitt rum på Algutstorp eller ute i skogen på en lång skogspromenad. Jobbet är jag rätt klar med, men ändå så ger det något varje dag. Om det inte är så att jag snappar upp ett nytt engelskt-ord så utvecklas jag i mitt sätt att lösa konflikter. Galet vad bra jag har blivit på problemlösningar. Handlar det inte om jobbet så har jag lärt mig att uppskatta min omgivning på ett helt annat sätt, att säga ”tack” eller ”ha en bra dag” till någon betyder så mycket. Men framförallt så har jag lärt mig att uppskatta mig själv, jag accepterar en dålig dag och att jag inte kan vara på topp jämt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte sett röken av demonerna här, kanske kom de bort i allt flygkaos eller så kan det vara så att jag är starkare. Här finns bra jag, jag måste ringa dessa samtal, jag ska mejla angående boenden, jag ska fixa det och det och det. JAG ska göra det. Och det har gått galant hitintills. Min engelska har då inte gjort något megalyft men jag använder det jag har, någon böjning fel dit och något tempus fel dit men det gör inget. DE FÖRSTÅR MIG ÄNDÅ!
Nu under jul, förstår verkligen inte hur det kan vara jul NU, känns det konstigt att inte vara hemma. Men jag vet att livet här ger mig så mycket mer än vad knäcken vid farmors köksbord skulle ha gjort. Dock skrämmer det mig lite att jag vuxit så enormt mycket på dessa fem månader som har passerat och har sex kvar – vem kommer jag att vara då?
En sak är säker: Jag kommer att vara Frida, om än lite rikare på upplevelser och erfarenheter.
1 kommentarer
Svenne "parakit"
24 Dec 2013 14:36
God Jul! Husse och Matte julstökar. Matte minns när hon var Au-pair och firade jul. Det häftiga då var att upptäcka juldagens vikt och hur den inleddes med midnattsmässa. Att det inte finns en enda väg utan att saker kan göras på olika sätt i olika kulturer men ha samma innebörd gör ju att man kan koppla av lite. Sedan minns hon att det enda godis hon fick var körsbärspraliner. De slank ner i brist på annat. Ja, det var matte det. Som fågel sitter jag mest och väntar på mat. Pepparkakor är mums i juletid!Annars är ju min naturliga föda Eukalyptusblad. Det säger matte men jag vill inte pröva. Alla vi hälsar och hoppas du njuter av din vistelse långt borta men ändå nära i tanken.
Kommentera