I tisdags fungerade ingenting. Det slutade med att jag låg helt orörlig i sängen och stirrade upp i taket. Allt gjorde ont, hjärtat gjorde ont. Minsta rörelse skrek. Mitt leende dog. Att hela tiden vara på humör när kusinerna varit här tog hårdare än vad jag trott, det i kombo med att bil j'vlen inte startade och att livet hann i kapp gjorde så ont.
I går när jag slappnade av på rasten kom min ansvariga på jobbet och bara "vart är ditt vackra leende Frida?" Jag höll på att brista. Mitt leende är på semester och jag har inte återhämtat mig sedan jag halvt gick in i väggen i våras. Så fort det kommer måsten och stress protesterar hela kroppen och det gör ont. Ont överallt. Så när jag vaknade i morse, nästan 2h senare än vanligt förstördes min morgon totalt. Och valet att vara ledig i morgon och jobba på söndag blev så otroligt lätt. En i ett annat kassateam ville byta och jag tänkte att kör bara kör, vilodagen i morgon bli mer än välbehövd. Men nu ska jag lätta hjärtat lite.
I går när jag slappnade av på rasten kom min ansvariga på jobbet och bara "vart är ditt vackra leende Frida?" Jag höll på att brista. Mitt leende är på semester och jag har inte återhämtat mig sedan jag halvt gick in i väggen i våras. Så fort det kommer måsten och stress protesterar hela kroppen och det gör ont. Ont överallt. Så när jag vaknade i morse, nästan 2h senare än vanligt förstördes min morgon totalt. Och valet att vara ledig i morgon och jobba på söndag blev så otroligt lätt. En i ett annat kassateam ville byta och jag tänkte att kör bara kör, vilodagen i morgon bli mer än välbehövd. Men nu ska jag lätta hjärtat lite.
Att tretton ord gång på gång spelas upp i mitt huvud. Att varje gång jag står framför en spegel kan jag läsa orden framför mig. Att något sådant kan sätta sig så fast på näthinnan. "...du som är så oattraktiv och ful." Det finns människor till allt, och det som sades var både fel och stämmer inte. I know. Men det sitter ändå där. Att ha dessa ord i bakhuvudet när man sitter där i kassan och träffar hundratalas av nya människor varje dag, att vara ett av företagets ansikten utåt. Att vara ful. Jag har valt att inte skriva om detta tidigare då jag inte gått ut med det, eftersom jag inte vill hänga ut personen som inte riktigt hade koll på sin tunga den där kvällen. Nu när det gått en tid, egentligen tillräckligt med tid för att hunnit bearbeta och glömma. Men vissa saker sätter sig fast mer än andra. I bland kan man vara som en plåtskiva som allt rinner av eller stöts bort ifrån. Men i bland är man en svamp. Jag är en svamp ganska ofta. typ jämt.
Det var så skönt att komma bort från stan, att ha sitt gym i trädgården och bara kunna träna när man vill och känner sig manad. Ingen ser på, jag kan göra mina fula hoppbenböj utan att någon ser. Jag är så glad att styrkan i kroppen börjar återvända, att glädjen till träningen börjar att komma tillbaka. Jag är fixerad och har ett mål som jag arbetar mot, men jag kommer alltid att vara jag. Även om jag skulle råka vara "ful" i dina ögon.
Havet är bra. Havet rensar både tankar och själv. Jag behöver det. Jag behöver all tid utan människor, jag behöver kvällarna med mig själv och mörkret. Jag behöver minuterna det tar att köra till jobbet. Jag behöver dem.
Igår hade jag en dag då jag inte kände känslor. Jag som är en känslomänniska i vanliga fall får sådana dagar. Dagar då ingenting spelar roll. Dagar då ingenting räknas. Dagar som man önskar man haft en raderar knappt. Dagar som man gärna vill skrota på tippen. Dagar som denna då jag är rädd för mig själv.
Jag saknar Uppsala, jag saknar mitt hem. Jag saknar min säng och mina 13m2. Jag saknar mitt skrivbord och min garderob. Jag saknar mina vänner i korridoren. Jag saknar min hylla i kylen och vyn utanför mitt fönster. Jag saknar att cykla på kullerstensgator, jag saknar att orientera mig efter domkyrkan. Jag saknar min fina nation och min familj där, jag saknar alla fysios som är spridda över världen. Jag försöker dock vända på det och se det från den ljusa sidan, jag saknar inte, jag längtar! Jag längtar in i framtiden. Längtar till hösten och nystarten som blir då. Jag är taggad på att för en gång för alla ta tag i mig själv och rycka upp mig. Jag är taggad på att skriva godkänt på fysiologitentan. Jag är taggad på att en gång för alla sudda ut ordet F U L från min hjärna. Jag är taggad på att känna ett lugn igen, jag är taggad på att lägga livet på ett nytt och tryggt plan.
I morgon är jag ledig. I morgon ska bli en bättre dag.
Det var så skönt att komma bort från stan, att ha sitt gym i trädgården och bara kunna träna när man vill och känner sig manad. Ingen ser på, jag kan göra mina fula hoppbenböj utan att någon ser. Jag är så glad att styrkan i kroppen börjar återvända, att glädjen till träningen börjar att komma tillbaka. Jag är fixerad och har ett mål som jag arbetar mot, men jag kommer alltid att vara jag. Även om jag skulle råka vara "ful" i dina ögon.
Havet är bra. Havet rensar både tankar och själv. Jag behöver det. Jag behöver all tid utan människor, jag behöver kvällarna med mig själv och mörkret. Jag behöver minuterna det tar att köra till jobbet. Jag behöver dem.
Igår hade jag en dag då jag inte kände känslor. Jag som är en känslomänniska i vanliga fall får sådana dagar. Dagar då ingenting spelar roll. Dagar då ingenting räknas. Dagar som man önskar man haft en raderar knappt. Dagar som man gärna vill skrota på tippen. Dagar som denna då jag är rädd för mig själv.
Jag saknar Uppsala, jag saknar mitt hem. Jag saknar min säng och mina 13m2. Jag saknar mitt skrivbord och min garderob. Jag saknar mina vänner i korridoren. Jag saknar min hylla i kylen och vyn utanför mitt fönster. Jag saknar att cykla på kullerstensgator, jag saknar att orientera mig efter domkyrkan. Jag saknar min fina nation och min familj där, jag saknar alla fysios som är spridda över världen. Jag försöker dock vända på det och se det från den ljusa sidan, jag saknar inte, jag längtar! Jag längtar in i framtiden. Längtar till hösten och nystarten som blir då. Jag är taggad på att för en gång för alla ta tag i mig själv och rycka upp mig. Jag är taggad på att skriva godkänt på fysiologitentan. Jag är taggad på att en gång för alla sudda ut ordet F U L från min hjärna. Jag är taggad på att känna ett lugn igen, jag är taggad på att lägga livet på ett nytt och tryggt plan.
I morgon är jag ledig. I morgon ska bli en bättre dag.
1 kommentarer
Anonym
09 Jul 2015 23:44
<3<3<3
Kommentera