Jag har aldrig i mitt liv pluggat så mycket som jag gör för tillfället. Fick frågan förut idag vad som är botten just nu och svaret böev "att skolan styr mitt liv". Skolan styr vilka dagar jag kan jobba, skolan styr mina eftermiddagar, skolan styr att träningen inte blir av (kan även bero på en ond rygg - mer om den lite längre ner), skolan styr allt. Visst livet som student kanske är så här, men när man börjar dagen med 4h föreläsning för att sedan gå hem och plugga i minst fem timmar - då är det lite i överkant tycker jag.
För mig som samhällselev att lära mig människans fysiologi på lite drygt en månad är som för en mask och lära sig att stå på händer. Vi hörs efter den 4de juni...
Juste, ryggen var det ju! För en vecka sedan stod jag i provhytten på Cubus och testade jeans, plötsligt hugger det tag i ryggen och det känns som att någon kör in en kniv i ländryggen. Dagen efter besökte jag vårdcentralen i rädsla om att det var diskbråcket som gick upp. Sm tur är så lugnade läkaren mig med att det bara är nerver som är i kläm och att jag skulle undvika att sitta så skulle det bli bra på ett par veckor. Det har blivit bättre efter hand, men rätt som det är så hugger det till så att jag vill gråta. Mitt vänsterben är lite bortdomnat och ja, att cykla på ettans växel har jag blivit bra på. I går morse kände jag mig rätt okej, hade sovit hela natten utan att vakna av smärta. Jag får för mig att sätta på mig de nya jeansen jag köpte på Cubus och suck, någon kör in kniven i ryggen på nytt. Tur att det finns smärtlindrande tabletter. ps. jag ska inte använda de jeansen något mer, de har en förbannelse över sig.
För mig som samhällselev att lära mig människans fysiologi på lite drygt en månad är som för en mask och lära sig att stå på händer. Vi hörs efter den 4de juni...
Juste, ryggen var det ju! För en vecka sedan stod jag i provhytten på Cubus och testade jeans, plötsligt hugger det tag i ryggen och det känns som att någon kör in en kniv i ländryggen. Dagen efter besökte jag vårdcentralen i rädsla om att det var diskbråcket som gick upp. Sm tur är så lugnade läkaren mig med att det bara är nerver som är i kläm och att jag skulle undvika att sitta så skulle det bli bra på ett par veckor. Det har blivit bättre efter hand, men rätt som det är så hugger det till så att jag vill gråta. Mitt vänsterben är lite bortdomnat och ja, att cykla på ettans växel har jag blivit bra på. I går morse kände jag mig rätt okej, hade sovit hela natten utan att vakna av smärta. Jag får för mig att sätta på mig de nya jeansen jag köpte på Cubus och suck, någon kör in kniven i ryggen på nytt. Tur att det finns smärtlindrande tabletter. ps. jag ska inte använda de jeansen något mer, de har en förbannelse över sig.
ps2. tyck lite synd om mig i alla fall
1 kommentarer
Anonym
06 May 2015 16:00
verkar bekant...detta har jag förhört dig om...högstadiet? el Mora? 😃
Kommentera