Lev din dröm

Jag sitter på golvet i mitt rum på Rackarberget. Lutar ryggen mot elementet, värmen sprider sig och jag blir lugn. Jag tänker på tillvaron jag nu lever i. Jag pluggar det jag vill, har en grym korridor, har en fantastisk dysfunktionell syskonskara här i Uppsala. Min fina familj i Örebro, min älskade storebror på kusten och alla underbara vänner runt om i Sverige. Jag har en fantastisk psykolog som har lärt mig att se det ljusa även i det mörka, även fast det inte alltid går. Jag har äntligen låtit mig själv visa känslor, i alla fall ibland. Jag har kommit en bra bit på vägen tillbaka till ett friskt och hälsosamt liv. Jag är inte där än men jag ser ljuset i tunneln. Jag skymtar toppen av berget.

2015 blev året när botten nåddes, då det sjuka inom mig bubblade över. 2015 blev året då jag bestämde mig för att en gång för alla söka hjälp. Att leva med psykisk ohälsa, att leva hand i hand med döden hade blivit min vardag. Psykiska ohälsan hade tagit över vem jag var. Det onda hade tagit mina känslor i från mig. Det onda hade blivit det normala. Att under elva års tid byggt upp en fasad, spelat en skådespeleri som köptes av alla, vänner som familj och till och med av mig själv. Att själv inte veta vem jag var, eller hur jag skulle reagera i olika situationer. Att under elva års tid levt med ångest, depression, självskade beteende, tvångstankar, ätstörning och självhat - det var det jag kallade livet. Att inte veta hur det var att må bra längre, utan att "må bra" var när jag orkade ta mig ur sängen eller en dag utan panikångest. Mina perfektionistiska drag, mina skyhöga krav på mig själv och samhällets utseendenormer tog nästan död på mig. De tog nästan död på mig. 

Jag var inte som sjukast under året som gick, men jag var som mest nedbruten, jag var som skörast. Jag hade under den senare delen av 2014 försökt att söka hjälp - men ingenstans blev jag tagen på allvar. Jag var leds på att alltid få nej och bli hänvisad till andra ställen. Det är inte så jäkla lätt att söka hjälp när man inte inser hur sjuk man är och framförallt inte vill erkänna det. 2015 kom, jag flyttade och började plugga. Det gick okej, koncentrationen har alltid varit ett stort problem men ju mer jag får använda kroppen ju mer blir jag intresserad och på så vis koncentrerad. Jag blev klubbverkare - bästa och sämsta valet någonsin. Bästa i den mening att jag utvecklades otroligt mycket och fick äran att lära känna min dysfunktionella syskonskara. Jag fick en familj här i Uppsala, nationen blev min fristad. Men all stress jobbet förde med sig var inte optimal i det tillståndet jag befann mig - ångesten och jag vandrade hand i hand dagligen. Under våren 2015 svartnade det för ögonen oftare och oftare och jag var vid ett par tillfällen riktigt nära att bli påkörd när jag cyklade till BMC. Jag slutade äta i rädslan av att gå upp i vikt pga. alla pubmat. Termin 1 var över och sommaren tog vid. Turkiet blev andrummet jag behövde - första gången i mitt liv har jag accepterat att bara ligga stilla, lyssna på havet och låta tankarna övergå till tårar på mina kinder. Jag var INTE frisk - jag var SJUK. Jag påbörjade ett brev till mina kära där jag förklarade allt, där jag bad om hjälp att bli frisk. För en gångs skull skulle jag be om hjälp. Dagen jag visade mig svag hann före, jag hann aldrig överlämna brevet. 

Min kropp skrek efter hjälp, men jag lät inte någon se det. Trevlig och glad utåt samtidigt som det inom mig var kaos. Jobbet blev tyngre och tyngre. Min hjärna orkade inte kämpa mer, min kropp orkade inte hålla uppe fasaden - jag kollapsade. Kollapsen den där sommarkvällen i början av augusti var det bästa som kunde hända. Att vakna upp på sjukhuset, på psykakuten, var räddningen för mig. Där började min kamp mot ett friskare och öppnare liv. Ett liv där det är okej att gråta, ett liv där det i alla fall kan övervägas att det är okej att misslyckas. Ett liv där ingen är perfekt. Ett liv där huvudsaken är att må bra. Jag kämpar dagligen för att hålla tankarna under kontroll. Varje dag är och har varit en kamp. Hösten som passerade var det hemskaste och tyngsta jag någonsin gått igenom. Psykisk ohälsa var den enkla vägen för mig. Det var det bekanta, det som jag visste och förstod. I dag lever jag samma liv, men med en mycket hälsosammare syn på mig själv och min omgivning - ett lyckligare liv med ett äkta leende på mina läppar. 

I förrgår loggade jag in på mitt konto på bilddagboken, det gjorde ont. Det kändes i hela kroppen att läsa bildtexter och se de sargade ögonen på en 14årig Frida. Jag fick en chock och stängde ihop datorn. Men öppnade den igen och fortsatte läsa. Ingen reagerade någonsin på mitt destruktiva ordval, på mina gråtande ögon eller på mina alltid så kryptiska ordsammansättningar. Hade någon reagerat - vem hade jag varit idag? Jag vet inte. Jag är inte frisk i dag heller, långt ifrån. Men jag är flera mil närmare ett hållbart liv i framtiden än vad jag bara var för ett halvår sedan. 2015 blev året då jag släppte taget och lät mitt liv börja på riktigt. 2015 blev året som kom att bli vändningen för mig. Jag har fortfarande svårt att lita på folk och att öppna upp mig. Jag klarar fortfarande inte av att folk kommer för nära mig, då fäller jag ut igelkottspiggarna i rent självförsvar. 

Jag önskar jag förstått som 12åring att det inte hjälper att dölja, att ingenting skulle komma att bli bättre på egen hand. Jag önskar jag kunde utrota psykisk ohälsa. Jag önskar att ingen ska behöva genomgå något liknande. Jag önskar att ingen ska behöva må dåligt. Jag önskar att psykisk ohälsa som samhällsproblem lyfts ytterligare. Jag önskar att jag i framtiden klarar av att hålla mig borta från de djupaste dalarna. Jag ber för alla som är drabbade - en dag vänder det. Det är bara våra tankar som spelar det största och mest komplicerade spratt av dem alla. Hejdå psykisk ohälsa - nu ska jag leva MITT liv fullt ut. Du är inte värd mig. DU är inte värd någon!

Ögonen har utbytt tårar mot glädje. Leendet ler av äkta lycka. Jag kommer aldrig låt det sjuka få tag på mig igen.