Vilka ni än är som läser så vet jag inte vad ni vet. Jag vet inte om ni har märkt på mig under våren att jag mått redigt dåligt. Visst, periodvis har jag mått bättre - bättre än vad jag någonsin har gjort. Men jag har också stött på dalar, djupa som svarta hål. Livet går ju upp och ner men när man är livrädd för allt och ser faror i allt och alla triggades mitt mående och efter hand tippade det över till något extrem ohälsosamt. Jag hade vanföreställningar och fick för mig att folk förföljde mig. Jag lämnade inte mitt kooridorsrum utan att låsa det, trots att jag bara gick till köket som ligger vägg i vägg. Jag vågade inte gå utanför dörren utan att prata i telefon eller ha sällskap med någon. Vissa dagar kom jag inte upp ur sängen då jag legat sömnlös och skakat av rädsla. Jag trillade dit med maten igen och ingenting fungerade som det borde.
Vid valborg tvingade en vän mig att gå till psykologen igen. Vi hade haft uppehåll under min praktik och efter det hade jag inte gått tillbaka. När man mår som sämst orkar man inte ta steget att be om hjälp. tyvärr.
Men jag fick komma tillbaka på en akuttid och sedan rullade veckorna på. Dock utan större resutlat. Under en vaken natt bestämde jag mig för att nu, NU sjutton är det läge att testa medicin mot mitt mående. Jag var leds. Hade jag varit fysiskt sjuk hade jag gladeligen ätit den medicinen som läkaren skrev ut åt mig utan att jag ifrågasatte det minsta. KBT har hjälpt mig att må okej, eller i alla fall tror jag det. Men jag kommer inte över krönet, jag står och trampar. Så jag tog upp det med min psykolg att jag vela testa något lugnande eller vad som nu skulle passa mig. En vecka senare hade jag en läkartid och nu var steget taget. Jag, Frida, hade äntligen insett hur sjuk jag var.
Nu har det gått två veckor sedan jag åt den första tabletten av antidepressivt. Jag var beredd på att må sämre, att bli mer orolig, att få starkare ångest osv. Men inget sådant har jag känt av. MEN jag är totalt utslagen fysiskt. Jag sover konstant (förutom på jobbet nu så klart), jag orkar inte bry mig om det är stökigt, jag orkar inte vara social, jag orkar inte bry mig om vad jag äter, jag orkar inte träna, orkar inte göra något åt saken att jag går upp i vikt, orkar inte oroa mig. Jag är totalt däckad och utan glöd. Mina ögon är matta och min intiativförmåga är noll. Men detta är tillfälliga biverkningar som på sikt kommer att örsvinna och kvar kommer Frida stå, starkare och friskare än någonsin!
Vid valborg tvingade en vän mig att gå till psykologen igen. Vi hade haft uppehåll under min praktik och efter det hade jag inte gått tillbaka. När man mår som sämst orkar man inte ta steget att be om hjälp. tyvärr.
Men jag fick komma tillbaka på en akuttid och sedan rullade veckorna på. Dock utan större resutlat. Under en vaken natt bestämde jag mig för att nu, NU sjutton är det läge att testa medicin mot mitt mående. Jag var leds. Hade jag varit fysiskt sjuk hade jag gladeligen ätit den medicinen som läkaren skrev ut åt mig utan att jag ifrågasatte det minsta. KBT har hjälpt mig att må okej, eller i alla fall tror jag det. Men jag kommer inte över krönet, jag står och trampar. Så jag tog upp det med min psykolg att jag vela testa något lugnande eller vad som nu skulle passa mig. En vecka senare hade jag en läkartid och nu var steget taget. Jag, Frida, hade äntligen insett hur sjuk jag var.
Nu har det gått två veckor sedan jag åt den första tabletten av antidepressivt. Jag var beredd på att må sämre, att bli mer orolig, att få starkare ångest osv. Men inget sådant har jag känt av. MEN jag är totalt utslagen fysiskt. Jag sover konstant (förutom på jobbet nu så klart), jag orkar inte bry mig om det är stökigt, jag orkar inte vara social, jag orkar inte bry mig om vad jag äter, jag orkar inte träna, orkar inte göra något åt saken att jag går upp i vikt, orkar inte oroa mig. Jag är totalt däckad och utan glöd. Mina ögon är matta och min intiativförmåga är noll. Men detta är tillfälliga biverkningar som på sikt kommer att örsvinna och kvar kommer Frida stå, starkare och friskare än någonsin!
Kommentera