Har åter funnit glädjen i att skriva av mig lite - ibland bara för mig själv men inser mer och mer att bloggen kanske borde få nytt liv. När mina tankar går på högvarv och det inte finns någon hejd på dem är det lika bra att sätta ord på dem. Att livet är orättvist är något som gång på gång gör mig påmind och detta senast idag då en väns förälder somnat in. Varför ska det behöva vara så? Varför kan allt inte bara rulla på som det alltid gjort? Varför ska folk behöva gå bort påtok för tidigt? Varför ska folk drabbas av diverse fysiska sjukdomar? Hur kan det vara mening i att människor i allt yngre åldrar drabbas av psykisk ohälsa? Varför kan inte alla barn födas upp under trygga och bra förhållanden? Varför ska människor tvingas leva under förtryck? Hur kan det ens existera krig idag? osv osv. Listan kan göras lång. Det är i dessa lägen jag tvivlar på min tro, det är i dessa lägen jag i frågasätter hur världen egentligen fungerar. Det gör ont i mig att gång på gång stå brevid och titta på utan att kunna göra något i den specifika situationen. Jag vill så gärna hjälpa, jag vill så gärna bidra - man kan inte göra allt men tillsammans kan vi göra något. 

Var snälla mot varandra, ta hand om dina kära. Uppmuntra och berätta för dina nära vad de betyder för dig. Skänk en slant till forskning istället för att äta den där bullen på cafét. Att ge någon ett leende istället för att vända ner blicken kan göra någons dag. Men framförallt; värdesätt dig själv, du är fantastisk precis som du är. Vi vet inte vad som händer i morgon, vi vet inte ens vad som händer runt nästa hörn. Lev i nuet, njut och lyssna på ditt hjärta. I morgon kan det vara för sent. 


Kommentera

Publiceras ej