Jag är inne i en sådan där skev period just nu. En period där jag inte riktigt kan skilja mellan lycka och fejkad lycka. En period där jag ställer extremt höga krav på mig själv. En period där jag är på gränsen att trilla över till att må riktigt dåligt varje dag. Jag var taggad på att åka till Svalbard och jobba i sommar, men jag vågar inte. Pratade med min psykolog i förra veckan och vi bestämde att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och stanna i sverige. Att jag kommit långt, men att jag fortfarande har lätt att trilla tillbaka till det invanda, speciellt då det blir stressigt. Att ständigt vara bedömd och granskad nu under praktiken hjälper inte till, det snarare eldar på mitt destruktiva tänk. Denna period gör mig än mer närhetsberoende än vad jag vanligtvis är. Bekräftelsebehovet är enormt och att vara ensam är ingen höjdare. Och just nu när jag är långt från mina närmaste. Att sitta i Falun är kanske inte det optimala, men det är så det är.

Att jag nu är mitt inne i en flytt hjälper inte till. Att inte ha en trygg punkt gör mig galen. Om två veckor vaknar jag förhoppningsvis upp för första gången i min nya korridor och då kommer nog mycket kaos att släppa. Påsk kommer att spenderas på kusten på jobbet. Känns bra att åka ner till kusten, få tjäna lite pengar och bli bortskämd av familjen. Att ta en löptur längs havet och bara njuta ser jag jättemycket fram emot. Och sommaren är fortfarnde ett irriterande frågetecken - VAD VILL JAG OCH VAD KAN JAG KLARA AV? Hur mycket jobb kontra hur mycket ledighet. Vad för jobb? Var i Sverige vill jag vara? Var i Sverige borde jag vara? 

Jag försöker att se det från den ljusa sidan, det är genom det tunga man blir stark. Det är genom det tuffa jag kommer lära mig och det är de tuffa perioderna som kommer göra mig frisk. Nu ska jag fortsätta en lugn helg med både tvätt och träning. 

Kommentera

Publiceras ej